Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med en alldeles ny.
Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning, som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.
Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga, att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja. Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes namn och rykte fallit.
Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.
Hvarför ej i detta lifvet,
Ej så länge solen lyser,
Hafvet saknar makt och håfvor,
Hafvets gud fördolda skatter.
Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.
Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst förklara sig. Hans sista afskedsord voro:
Låt en tid i fred försvinna,
Dagar gå och andra komma,
Då behöfver man mig åter,
Saknar mig och väntar, att jag
Skall en annan sampo bringa,
Ställa till ett spel ånyo,
Föra fram en annan måne,
Återställa gömda solen,
När ej sol, ej måne finnes,
Då all lifvets fröjd är borta.
Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket, der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.
Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder. Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel och sist åkerbruk.