För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och rikedom.

Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker. Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat ställe vid en ria.

När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade jumala-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att den både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt folket evig lycka.

Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda gud sjelf. En dylik gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter de nyssnämnda ryska orden sampo, hvilket namn, sedan man lärt sig känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.

Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom sådan må den förvara sitt rum bland de andra.

Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den. Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon beräkning.

Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet sampo med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska språket ljuder sang fu och betyder hemlig källa. Enligt Castréns åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka, nemligen det i Islands sagor frejdade jumala-templet.

Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro, att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas: "der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der just der en evig lycka".

Der då kunde månen lysa,
Solen skänka fröjd och lycka
Öfver Suomis vida bygder,
Öfver Suomis sköna trakter.

Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette förklaringen.