Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik, och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande, ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga den på stället, der den nu befinner sig.
Tredje ordet.
Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga sampo. Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat. Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt Oma maa, der det hithörande stället lyder:
Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin,
Nousevat silmihini vieläki viljavat veet;
Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla
Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.
Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.
I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet Stamp, Stampfe, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om sampo sägande:
Redan mal det nya sampo,
Sampo med det granna locket,
Mal en lår på morgonstunden,
En lår till förbrukning hemma,
Och en annan till försäljning,
Till besparing tredje låren.
Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på ett annat ställe säges om sampo,
Att dess rötter voro fästa
Nio famnar djupt i jorden,
En i sjelfva fasta marken,
Invid vattnets rand den andra,
Tredje roten in i berget.
Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat, än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är någonting helt naturligt.