I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:

Hör nu gumma hvad jag säger!
Återgif mig mina skänker,
Tag tillbaka dina visor;
Sånger får jag nog af sorgen,
Af bekymret långa visor,
Ord af oron i mitt hjerta,
Tankar af en evig saknad.

Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro, att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.

Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.

Tiden blef för henne långsam,
Underlig hon fann sin lefnad,
När hon alltid var så ensam,
Lefde sina dar som flicka.

Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren, såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig. Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden, oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.

Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.

Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung, kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af senare datum det hafva.

Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt sist menniskan.

Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter. Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter. Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex. en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag, hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen, kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också hade sina egna skyddsandar.