Mol på en dag säd att ätas,
På den andra säd att säljas,
På den tredje för besparing.
Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne, när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var sam bokh, som ordagrannt öfversatt betyder: sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden. Af namnet sam bokh kunde finska uttalet ej få annat, än sitt Sampo, som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes Jumalabild. — Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej mindre, huru Sampo kunde få epithetet kirjokansi (med brokiga locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte annat, som med saken kan äga sammanhang.
Tre ord om och ur finska fornsången.
Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.
Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas byggnadsfond.
Första ordet.
Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig. De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att tränga oss igenom.
Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten. Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven
Stolta springarn måste hvila,
När en längre tid han sprungit,
Lians hårda stål förslöas,
När en dag det rörts på ängen.
Lågan flämtar matt omsider,
När hon brunnit långa natten,
Vattnet som i forsen brusat,
Söker lugn i elfvens sköte.
Andra ordet.