Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden, hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan framkallad. Derpå syftar troligen runon:
Tuo'os tulta taivahasta,
Jolla poltan Riien suuta,
Riien hammasta hajotan.
Hemta eld åt mig från himlen,
Att jag Riisis mun må bränna,
Breda ut hans tänder dermed.
Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk, förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen, som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid, hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för loihtiat obekanta.
Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper, visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt, som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar, ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.
Sampo.
Borgå Tidning 1839, n:o 96.
Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade Sampo ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839, N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde såväl emot Sampo och Jumala-bildens, som emot Pohjolas och Bjarmalandets identitet, men dessförinnan särskildt några ord om Sampo. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om Sampo, att
Der var sådd, såväl som plöjning,
Jemte all slags växt och gröda.
Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den