En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.

En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt, hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok. Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet, der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta sig?"

Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och offra derstädes.

Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet irrallinen eller olla erin sisältä, och hvilka betyda Hypochondrie. Den sjuke föres på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och nyttjas t. ex. vid kohtaus (hastigt påkommande sjukdom). Detta får namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.

Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper (talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant? Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat, som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara osäker om utgången af sin kur.

I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare. Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer, salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor; vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer, salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull). Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda, skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador, honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan blifvit sagdt.

Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas. På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa? (onko näitä jo kahottu eller luettu), hör man ännu stundom en bonde fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna, hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.

Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne feber och inflammation samt kallar den förra poltto den sednare vihat; likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att förtiga. — Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas derföre miesten hempu (karlars prydnad), urosten kulta (hjeltars guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:

Parempi veri sisässä,
Suonissa sorottamassa,
Sekä luissa luiskamassa,
Kuin on maahan vuotamassa.

Bättre bloden in i kroppen,
Flytande i sina ådror,
Och framhalkande i benen,
Än att rinna ner på marken.