Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat), hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg, hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven, beskrifves på följande sätt: — en högre topp sköt upp midtuppå berget, men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan. Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem, hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande, stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:
Ei kivi kipuja itke,
Paasi vaivoja valita;
Vaikka paljon pantaisi,
Määrätä mätättäisi,
Äiin äyskäeltäisi.
Stenen gråter ej för smärta,
Berget klagar ej i plågor;
Om dit också mycket skickas,
Om dit också tallöst hopas,
Öses på förutan måtta.
När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande och gnagande och med alltslags plågande."
Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar (naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af gudarne:
Tee nyt yöllä terveheksi,
Päivällä imanteheksi;
Alta aivan terveheksi,
Keskeä kivuttomaksi,
Päältä nuurumattomaksi;
Ihommaksi entistähän,
Paremmaksi muinaistahan.
Gör det här nu friskt om natten,
Och helbregda under dagen;
Läk det riktigt ifrån grunden,
Smärtorna fördrif från midten,
Och från ytan olustkänslan;
Gör det helare än fordom,
Bättre än förut det varit.
I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet. Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:
L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.
Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.