Hell dig imbad, hell dig värme,
Hell den helsande derjämte!
Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (veen, löylyn, vastan sanat) man tillika antydde deras ursprung. Utaf alkusanat (förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem. Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas (into, haltia), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad, skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med uttrycket olla haltioissaan eller innossaan. Hans uttal blir kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit, ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta, vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka man anropade till sitt biträde.
Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper, utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma (grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato, navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol (qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas, som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v. äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi (förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag), irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far, mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.
Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende). Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt, blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad, deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.
Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad, icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.
Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra, som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de, ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina sorger och bekymmer:
Kanna korppi huoliani,
Musta lintu murhiani,
Lampihin kalattomihin,
Aivan ahvenettomihin.
Elä kanna kalallisiin;
Kalat kaikki huolestuisi,
Ahvenet alas mänisi,
Hauit halkeisi surusta,
Sären lillit liukeneisi,
Muiit mustiksi tulisi.
Bar du korp bekymret från mig,
Tag min sorg, du svarta fogel,
För dem till fisklösa sjöar,
Till de abborlösa träsken.
Bär ej dit der fiskar lefva;
Ty betryckt utaf bekymren,
Abborn sjönke ner till botten,
Gäddan sprucke utaf sorger,
Och små mörterna upplöstes,
Muikorna de skulle svartna.
Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.
Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den han efter behag kunde berida.