Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn velho (häxa), noita (troll), kade (afundsman). Då gällde det, att på stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet, loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito) var förmer.

Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort. En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt), medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar, så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.

Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan. Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara, att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett exempel: — Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården, hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar, pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig, i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag nu öfvergår.

Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden (ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet Lempo hafva haft sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:

Utan fel ej dör den gamle,
Utan Lempos skott ej qvinnan,

äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan. Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats, kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde åtskilliga läkemedel.

Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien. Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse synty (födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det synonymt med sanat (ord) och luku (läsning) i allmänhet, förfarande dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess förnämsta beståndsdel.

Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till arpa (lott); eller också fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel, hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna. Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar. Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne. Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en jernspik eller när leppälintu (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas ock derföre allmänt med ett annat namn kuolemanlintu (dödsfogel).

Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga. Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter) ofta för att bereda helsan. — Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:

Terve löyly, terve lämmin,
Terve tervehtäjällenki![4]