Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti (en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande ord:
Gif mig Ahti dina årar,
Låna båt, du vattnets Herre!
Att jag finge ro rakt framåt,
Med mitt sällskap öfver fjärden,
Gif mig så en annan åre,
Bringa mig ett bättre styrblad.
Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex. anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det ganska illa, när man störde dem i deras företag.
Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker, t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen. Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset (små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]
Terve maa, terve manner,
Terve tervehtäjällenki!
Hell dig jord, hell fastalandet,
Hell derjämte den som helsar!
Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna. Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen var ett offerlöfte.
Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor, som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid rötterna af pitämyspuut (gamla heliga trän nära vid boningsstugan) äfven som vid karsikat (trän, som till åminnelse af någon afliden blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade); vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.
Medelst tjusning (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare, ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon af gudarne till sitt bistånd.
Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött, drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva, förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd (karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]