Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat, utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en, vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen, härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem, ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier. Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en rinnande fors.
Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen. öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen. Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och sina kunskaper, då han säger:
Pohjalainen pitkä poika,
Lappalainen lieto poika,
Veti virsiä reellä,
Saanilla sanoja saatti.
Kilahti jalas kivehen,
Saani meiän salvamehen,
Siitä mie sanoja sain,
Kuorman virsiä kokoisin.
Nordens son den långa mannen,
Lappens son den olycksfödda,
Sånger släpade med släda,
Förde ord uti sin slädkorg.
Klang då mot en sten hans meda,
Slädan mot ett hörn af huset.
Fick jag der då ord tillräckligt,
Samlade ett lass af sånger.
Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna, vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva, att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån, kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.
Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter, har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades man uppå ett sjukt ställe.
En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger (loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med ett allmänt namn luvut (läsningar), hvaraf följande tvenne underafdelningar förekomma: synnyt (urspungsberättelser) och sanat (ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord), verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord), mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation); m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska begrepp hos dem skall jag framdeles orda.
Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.
Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och, hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt, hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar. Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse. Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien. Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika. Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism, likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena välviljan höjas ända till enthusiasm.
Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna desamma. Om hvardera särskildt.