* * * * *

Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas vanligast, och icke aldeles illa träffadt, Somnambulism. Äfven förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd, ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän, såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.

Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i detsamma sägas vara hos sin skyddsande (olla haltioissaan), men sjelfva handlingen att komma deri kallas langeta loveen (falla i remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan, dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet. Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de, hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne, likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det underjordiska luftlagret.

Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor, grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En mythologisk person förekommer i runorna kallad Louhi, Lovehetar eller Louhiatar. Namnet härledes ifrån lovi, louhi (remna, spricka) hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med uttrycket langeta loveen skulle då egentligen menats besöka den i remnan boende gudinnan.

Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var kuolla (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister, hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.

Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen, icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör, sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal. Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta hade icke stört dem det minsta.

Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer, sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad som tilldragit sig med dem.

Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne kalla paineta (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i omlopp om Painaja (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.

Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt, somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om Finnarnes Mager.

Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja, puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas, kukkaromies o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom, att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) — likasom kaehtia, kalstia af kae — betyder ursprungligen en som har att skaffa med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna. Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet); tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad och utstående), flere andra att förtiga.