Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans Diss. de Poësi Fennica, Aboæ 1766-1788 och densammas Diss. de Fama Magiæ Fennis Atributæ, Aboæ 1789, Lencqvists Diss. de Superstitione Veterum Fennorum, Aboæ 1782, och Gananders Mythologia Fennica, Åbo 1789, jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).

Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.

Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar. Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en, blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning, åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden, kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår endast ifrån den ena af dessa två sidor. — Till nattsidan af kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar, visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta, den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad. Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.

Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga, ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan, kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter, hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.

Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen, efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets beröring:

"Det är ej dag, det är ej natt,
Det väger mellan båda."

Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden se vi endast strålarne af henne.

Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas. Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum, upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen (förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå det materiella.

Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande, råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den, medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium. Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den medicinska magien hos Finnarne.