"En finngosse må jag heta,
Vara ock en träl i landet,
Ständigt vallhjon hos din fader,
Näras utaf Svenskens gåfvor,
Få fiskhufvuden till föda.
Vill du, yppar jag din vanart?"
"Må du yppa hvad du känner".
"Minns du dina trenne söner?
En du kastade i elden,
Dränkte ner i sjön den andra,
Gräfde i ett kärr den tredje.
Den du kastade i elden,
Vore riddare i Sverige;
Den du dränkte uti vattnet,
Vore här i landet herre;
Den du gräfde ner i kärret
Vore präst, en af de bästa."
Unga jungfrun Matalena,
Började att gråta genast,
Grät gullstäfvan full af tårar,
Tvådde dermed Jesu fötter.
Torkade med silkesduken.
"Säkert är du Herren Jesus,
Du som känner all min vanart;
Döm mig nu du gode Herre,
Döm mig hvart du helst behagar.
Må i sanka kärr jag sänkas
Till en bro för vandrarns fötter,
Eller på det vida hafvet
Stormen skaka mig beständigt,
Böljan jaga oupphörligt."
Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet, att de så ofta fingo höra Gud nämnas.
Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar, danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu, kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart kommer att för sig gå.
Björnfesten.
(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.