Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon, afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det, så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken begärde upplysningar.
Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde kunna närmare inhemtas:
Jägarne vandrande till björnen i skogen:
Nu man borde björnen fånga,
Fällas borde gyllne håret,
I den milda skogens hemvist,
Hos den vaksamme Tapio.
Också jag en karl var fordom,
Var en karl, som mången annan,
När man lottade om bytet,
Räknade vid fångsten karlar.
Då steg jag för björnens boning,
Trängde på trubbnäsans backe,
Nu är annan tid för handen;
Månne jag väl stackars gosse,
Redan är för gammal vorden,
Bragdt till tvifvel framför andra!
Kan så vara, men ännu dock
Sinnet lockande mig bjuder,
Själen längtar ut ur hemmet,
Till Tapios gamla boning,
Till den kända honungsdrycken.
Och så går jag nu till skogen,
Går till sysslor utom huset;
Mielikki, du skogens drottning!
Tellervo, Tapios dotter!
Lägg nu band på dina hundar,
Ordna vackert dina hvalpar,
Vid de trybevuxna tågen,
Vid den lilla ekträdsstugan.
Bind en duk för ögonparet,
Vira flätor om hans hufvud,
Stryk uppå hans tandrad boning,
Och på munnen rena smöret;
Att han mannens lukt ej känner,
Icke märker andedrägten,
När uppå hans stig jag kommer,
Står framför den ädles boning.
Tal till björnen sjelf:
Du bredpanna, skogens äple!
Skogens sköna runda knotter!
När du hör att mannen nalkas,
Stolta gossen stigen framåt,
Göm du klorna in i tassen,
Tänderna uti ditt tandkött,
Att de aldrig måtte röra,
Ej ens i sin vighet skada,
Sjelf bredpanna må du röras,
Sjelf dig honungstasse vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder.
Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:
Sidenbädden nu jag störde,
Slog omkull den gyllne sängen.
Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr,
På slättassens gård jag stiger,
Går framför plir-ögats tröskel.
Vill mitt gull jag nu betrakta:
Kort är foten, böjdt är knäet,
Nosen trubbig, som ett nystan.
Du bredpanna, du min enda!
Du min vackra honungstasse!
Icke var det jag, dig fällde,
Ej min andra broder heller,
Sjelf du halkade på trädet,
Steg på qvisten oförsigtigt,
Sönderslet din granrisklädning,
Ref barrskjortan uti stycken;
Hösten är så hal och slipprig,
Höstens nätter äro mörka.