Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:
Du bredpanna, du min enda!
Du min vackra honungstasse!
Änn' ett stycke får du vandra,
Röras i den kända skogen.
Kom mitt gull och börja färden,
Rör dig skogens konung hädan,
Stig lättfotade nu framåt,
Skrid blåstrumpa, dit jag leder,
Längs den silfverprydda gången,
Genom gyllne hemgårdstågen.
Till ett mannrikt sällskap förs du,
Till en talrik karlasamling;
Der har stått ett visthus länge,
Byggdes högt på silfverfötter,
Fördes upp på gyllne stolpar.
Dit vår ädle gäst vi leda,
Föra dit vår gyllne främling,
Väl du torde der dig finna,
Der finns honing nog att äta,
Mjöd i öfverflöd att dricka.
Kom nu, rör dig lätt på drifvan,
Som ett näckblad rörs på vattnet,
Sväfva öfver skogens ruskor,
Som på qvisten ickorn sväfvar.
Kom nu så, som ock du kommer,
Ifrån detta trånga näste,
Öfvergif din bädd af ruskor,
Lemna dessa granrisbolstren,
Välj en bättre bädd af siden,
Lägg dig på de röda bolstren,
I ett högre hus med takås,
Under takets vackra fogning.
Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:
Lyssnen, hörs ej ljud på gården?
Låter, likasom ett jagthorn,
Ljudet är liksom köttfågelns (björnens),
Klangen liksom skogsmän blåste.
Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:
Hvad för honungsdjur gaf skogen?
Gaf skogsvärden er ett lodjur,
Eftersom med sång J nalkens,
Glädjens så på edra skidor?
Endera jägaren svarar:
Blott en utter har oss unnats
Af skogsguden till sångämne,
Och derför med sång vi nalkas,
Glädjas nu på våra skidor.
Litet vore dock en utter,
Så en utter, som ett lodjur; —
Den vidtfrejdade nu rör sig,
Skogens dimma sväfvar framåt,
Skogens skum nu hitåt flyter.
Nu med Gud jag helsar eder
Här på dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar,
Trampade af våra qvinnor,
Och af husets mör bebodda. —
Mindre kär kanske är gästen,
Då må dörrarne man sluta,
Men är gästen efterlängtad
Hållen husets dörrar öppna.
Någon af folket på gärden:
Var, o Gud! nu prisad af oss!
Var, vår skapare, nu lofvad!
Som så lät bredpannan komma,
Bragte skogens guld pi gården.
Hell dig skogens honungstasse!
Som nu steg på våra backor,
Kom till dessa trånga gårdar.
All min lifstid har jag längtat,
All min ålders tid förväntat,
Att skogssilfret skulle komma,
Öknens gull sig hitåt närma,
Komma uppå dessa gårdar,
Våra alltför smala gångar.
Så jag väntat, som man väntar
Ett godt år inunder sommarn;
Längtat, såsom skidan längtar
Efter snö vid vinterns ankomst;
Som en flicka väntar fästman,
Den rödkindade en make.
Aftnarne jag satt i fönstret,
Morgnarne på löftets trappa,
Månaderna invid tåget,
Vintrarne vid ladgårdsbacken, —
Stod att snön blef hård inunder,
Och att hårda snön blef uppsmält,
Stället torrt och höljdt med sandgrus;
Gruset öfverhöljdt med mylla,
Myllan grönskande af nygräs; —
Tänkte, skall ej nånsin höras
Helst ett ord af jägartroppen,
Ljudet af skogsjungfruns pipa,
Bullret vid köttfågelns antag.