d.v.s.
Upp till månens gård hörs spelet,
Glädjen under solens fönster; Månen trädde ur sin boning,
Satte i en björk sig neder,
Solen ur sitt loft begaf sig,
Slog sig ned uti en talltopp,
För att lyssna uppå spelet,
Njuta af den nya glädjen.
Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln, uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde, att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.
48 Runon. 370 vr.
I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not, hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka, kalla stugorna.
Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter åtskilliga magiska episoder.
49 Runon. 420 vr.
Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.
"Hauki tiesi hauan pohjat,
Kokko lintujen kul'ennan,
Tuuli haahen päiväyksen;
Ei tieä' imehnon lapset,
Milloin aamu alkanevi,
Yö tulla' yrittänevi,
Nenässä utuisen niemen,
Päässä saaren terhenisen".
d.v.s.