Gif o skapare, oss lycka,
Unna Gud, att vi må trifvas,
Lefva väl vårt lif igenom,
Lefva väl och dö med heder
I det ljufva Suomi-landet,
I Karelens land det sköna!
44 Runon. 330 vr.
I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön; hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas. Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i skogen och blomstren på marken fröjdade sig.
45 Runon. 360 vr.
I denna och de fyra efterföljande sångerna beskrifvas Pohjola-värdinnans mångfalldiga stämplingar, hvarigenom hon enligt sin hotelse efter Sampostriden bjöd till att förstöra all ro och trefnad för Wäinämöinen. Först lät hon en underjordisk mö, den svarta Tuonetar, framhämta flere slags sjukdomar, dem hon skickade öfver folket i Kalevala. För behöriga läkemedel och böner gåfvo dessa dock vika, och W. hade den fröjden att se folket snart åter tillfrisknadt. Denna sång är till större delen af magiskt innehåll.
46 Runon. 640 vr.
Pohjola-värdinnan, som fått kunskap derom, att W. aflägsnat från Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu björnen mot Kalevalas hjordar. Sången beskrifver utförligare ej mindre, huru W. lyckades fånga björnen, än huru denne sedan bragtes hem, och huru björngrafölet på öfligt sätt firades. Gästabudet slutas med sång och spel.
47 Runon. 370 vr.
I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter pi sin kantele:
"Soitto kuului kuun tupihin,
Ilo päivän ikkunoille;
Kuu tuvastahan tulevi,
Astui koivun konkelolle,
Päiva päätyi aitastansa,
Loihe latvahan petäjän,
Kanteletta kuulemahan,
Iloa imehtimähän".