Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru Kalevala från en i början underordnad ställning småningom uppvuxit till lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma öfvermäktigt, slutas egentligen med den föregående sången. Med Pohjolas undergång var äfven Wäinämöinens roll utspelad. Nya idéer intränga med kristendomen äfven i Kalevala och finna gehör hos folket. Wäinämöinen, deri lik många andra sin tids välgörare, att han ej kunde inse, det något godt, hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen öfver framgången af kristendomens läror och beslöt i harmen att öfvergifva det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjöng der ett däckförsedt kopparfartyg, hvarpå han lemnade landet och styrde bort till horisontens rand, der himmel och jord förenas. Der stadnade han; men sin kantele lemnade han qvar till en evärdelig fröjd för Suomi folket. De flesta runosångarena tillägga i ometrisk tradition, att han ännu lefver der emellan jord och himmel, och att han engång skall derifrån återkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig på någonting annat än på Wäinämöinens afskedsord, hvilka äro af följande lydelse:

"Anna'pas ajan kulua',
Päivän mennä', toisen tulla',
Taas minua tarvitahan,
Katsotahan, kaivatahan,
Uuen sammon saattajaksi,
Uuen soiton suorijaksi,
Uuen kuun kulettajaksi,
Uuen päivän päättäjäksi,
Kun ei kuuta, aurinkoa,
Eikä ilmaista iloa".

d.ä.

Låt ännu en tid gå öfver,
Dagar komma och försvinna,
Då behöfver man mig åter,
Väntar mig igen och saknar,
Att ännu en Sampo bringa,
Reda till ett spel ånyo,
En ny måne återföra,
En ny sol i frihet sätta,
När man saknar sol och måne,
Ej har någon fröjd på jorden.

Om denna profetia redan gått i fullbordan, sedan Wäinämöinens bedrifter efter en tusenårig glömska hos större delen af Suomis folk nu åter blifvit för hvar man bekanta, och han således på sätt och vis, eller andligen, återuppträdt, är en sak, som hvar och en efter sitt eget tycke må afgöra. Hvem skulle dock ej gerna önska, att allt skulle gå hans Suomifolk väl i handen, så att gubben finge hvila i ostörd fred, der han hvilar, helst hans segrar öfver Joukahainen och Pohjola ej skulle hafva mycken betydenhet för våra oroliga tider. Äfven de strängaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han nu innehar.

Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Januari 1849.

Så långt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje runo i det föregående[25] anmärkt, när formen från den vanliga episka öfvergått till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt, måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den önskade fullständigheten ofta råkat i strid.

Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilta runorna i den förra upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade densamma till godo. Så har den 29 runon i den förra upplagan kommit att uppflyttas enligt förslaget i Fosterl. Album Hft. 1 sid. 155. Deremot har den 28 runon ej kunnat omflyttas så, som nämnde skrift s. 151 föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en af de plågor, hvarmed Pohjola värdinnan sednare hemsökte orten. Till sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet verkligen vinner något derpä, att den 29:de runon, som beskrifver huru Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade kantele och derefter gjorde en ny, kommer att anföras omedelbart efter _sampo_färden, eller om det ej vore mera skal att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat solen och månen ur deras fängelse och öfvervunnit äfven den sista af Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.

Hvad D:r Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII, anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren Arhippa äfvensom s. V om de flesta runosångare, att de sjungit Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att interpolera Samporunorna med frieri- och bröllopps-runorna, emedan eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarene sjelfva sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi, d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som de sjelfva.