Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra de nämnda förändringarne i runoordningen och andra ännu vigtigare. Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att Joukahainen och den 'glosögde Lappen', som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person. Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och naturligt samband med de öfriga, sålunda att de flyttats tillbaka framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning, som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har större delen af den förra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se: 2 Runon framställningen af innehållet). Vr. 394-461 af den förra upplagans 15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den största förändring har dock skett i början af dikten, i det veen emonen fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen; hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skal vågat göra denna förändring. Dessa skall hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan Ween emonen (eller: Weinemoinen) och Wäinämöinen kunnat uppstå (jfr. Kalev. öfvers. af M.A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den omständigheten, att D. Juslenius i sitt Suomal. Sana-lugun Coetus, tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med "nereis — hafz fru", af hvilken öfversättning man måste draga den slutsats, att han ment veen emonen, så förvånande det ock å andra sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft någon ej ringa kännedom om våra runor (jfr. 1. c. praefatio §§ 14, 16) ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan till någon del förklara denna okunnighet.

Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta sången af Kalevala, som varit införd i Suometar, tyckes mig", säger anmärkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare tider, så framt den någorstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den finnes införd i nämnde Tidning; ty den förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den således kan vara egnad att stå i början af Kalevala sångcykeln? Om läsaren redan af första sången ledes till den åsigt, att Kalevala sångerna blifvit mycket förändrade under den christna tiden, så förlorar det hela betydligt af sitt värde."

Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet, anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo, sådan den stod att läsas i Suometar N:o 42 för 1848, ej förråder mer hopsättning af flere stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde göra det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före tryckningen kommer att undergå hos Litteratursällskaperna i Helsingfors och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan, som jag inlemnat manuskriptet dertill.

Hvad nu vidare angår den delen af anmärkningen, som påstår, att i denna runo "förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören", så kan jag ej obetingadt medgifva ens sådant. De tydliga spåren skulle väl förekomma genast i början af runon, der det heter:

Olipa impi ilman tyttö,
Kave luonnotar korea,
Piti viikoista pyhyyttä,
Iän kaiken impeyttä…

d.v.s.

Fanns en jungfru, luftens dotter,
Kave, dotter af naturen,
Förde länge enslig lefnad,
All sin tid en jungfrulefnad.

Men hvad tydligt inflytande af kristna läran ligger väl i dessa ord? Lika orimligt som det vore att påstå, det orden pyhä, pyhyys, pyhittää[26] o.s.v. först med den kristna läran kommit i språket, så obefogadt vore äfven det antagandet, att ej flickorna före klosterlifvets tider kunnat föra en enslig lefnad, äfven om någon karl funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under denna Kave Luonnotars jungfrutid. De följande orden:

Ikävystyi aikojansa,
Ouostui elämätänsä,
Aina yksin ollessansa,
Impenä eläessänsä,

d.v.s.