(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af
Kalevala, som utkom 1835.)

Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes vara mindre i karlarnes smak. — För sammanhangets skull må af de föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:

— — — — —
Det var Pohjas mö den fagra,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Klädde sig i röda strumpor,
Lade granna skor på foten,
Klädde på sig allt det bästa,
Band det grannaste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen.
Satte sig på luftens loka,
Lysande på himlabågen,
I den aldra rensta drägten,
I en lysande beklädnad.

Der sin väf af gull hon väfde,
Skötte om sin silfver-väfnad,
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en väfvar-sked af silfver;
Väl hon kunde skeden föra,
Låta skaften höjas, sänkas.

Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo. Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:

Det var Pohjas mö den fagra,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Gick uti ett loft på gården.
Trenne loft på gården funnos,
Ett tillhörde hennes moder,
Och det var det bästa loftet.
Der stod kista ställd på kista,
Ena skrinet vid det andra.
Hon slog opp den bästa kistan,
Granna locket klang och uppfor.

Fann nu der sex gyllne gördlar,
Valde ut fem yllne kjortlar,
Lade på sig allt det bästa,
Band det grannaste om halsen,
o.s.v.

Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola. Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves. Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning försöker meddela:

Gamle värde Wäinämöinen
For att fria till en jungfru,
Långt i Pohjas mörka trakter,
Till den by der männer dräpas,
Tappra karlar pläga dränkas.
Sköt han ut sin båt på vattnet,
Nya fartyget på vågen,
Från en barkbelastad stapel,
Från stockändarne af furu.

Reste mäster på sitt fartyg
Som uppå en bergshöjd tallar,
Hissade i masten segel
Såsom granar på en kulle,
Steg nu äfven sjelf på skeppet,
Vandrade uppå sitt fartyg,
For och styrde ut på hafvet,
Rördes stolt uppå det blåa,
Med det stora vackra skeppet,
På den nya röda båten.