Vinden blåste i hans segel,
Vårens vind uppå hans fartyg,
Redan seglar furuskeppet,
Hundra brädigt fartyg flyter,
Nära vid den gröna udden,
Den bebodda holmens ända.
Var på ön en jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Träffade att trampa byke,
Tvätta kläder invid stranden,
På den stolta bryggans ända,
Ytterst på den röda färjan.
Vände sig och såg omkring sig
Öfverallt i blida rymden,
Också ut åt fjärden såg hon,
Vände hufvudet mot söder.
Varseblef en skymt på hafvet,
Något blått hon såg på böljan,
Yttrade ett ord och sade:
"Hvad för skymt är du på hafvet,
Hvad som så på böljan blånar?
Vore du af gäss en skara,
Eller ock en prydlig andskock,
Eller annan väldig fågel,
Må du flyga och förskingras
Der i höjden nära himmeln.
Vore du en svärm af fiskar,
Eller och ett laxrikt sjögrund,
Eller annan större sikart,
Må du simma, neråt sänkas,
Dra dig under vattenbrynet.
Om ett stenigt grund du vore,
Någon klippa ut i hafvet,
Eller ock en vattenruska,
Må du sköljas då af vatten,
Låta vågen vältras öfver.
Vore hemmets båt du åter,
Farkost som min broder timrat,
Må du vända fören hemåt,
Mot båtställen här på stranden,
Aktern emot andra hamnar.
Och en bybåt om du vore,
Så må du då simma utåt,
Mot båtställen annorstädes,
Vändande din bakstam hitåt.
Vore Wäinämöinens båt du,
Gamle sångarmannens farkost,
Må du hit till mig då nalkas,
Styra närmre till ett samtal,
Ta ett ord och ge ett annat,
Tala tryggt ett ord på köpet"
Båten var nu Wäinämöinens,
Nalkades också till stället,
Styrde närmre till ett samtal,
För att ge ett ord mot annat,
Tala tryggt ett ord på köpet.
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Talte så till vandringsmannen,
Sporde honom om hans resa:
"Hvarthän far du Wäinämöinen,
Färdas nu elfstrandens ädling,
Far så grannklädd, landets bäste?"