Sade gamle Wäinämöinen:
"Har mig ämnat ut till laxfångst,
Ville se hur fisken leker
Der vid Tuonielfvens stränder,
Nedanom Manalas boning".
Nu ö-jungfrun Anni åter
Yttrade ett ord och sade:
"Lätt en bakslug man jag känner,
Märker den, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Ämnade sig ut till laxfångst,
Lade ut att fånga taimen.
Många nät hans farkost fyllde,
Af fiskbragder full var båten,
Stötelstängerna på botten,
Ljusterjärnen under bågen,
Och i fören gyllne nålar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu du landets ädling?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Ämnade mig ut till gåsjagt,
Far till skimmervingars lekort,
Ville fånga dregelnäbbar
Från de sund, der köpmän färdas,
Från det vida öppna hafvet".
Åter sade jungfrun Anni,
Tennbrisk-prydda flickan talte:
"Så en bakslug man jag känner,
Märker en, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Ämnade sig ut till gåsjagt,
For till skimmervinge-leken,
Ville fånga dregelnäbbar.
Dragen var då vackra bågen,
Starka fjäderstålet tillspändt,
Gråa skallet låg i båten,
Koplad var den svarta hunden,
Men kring stränderna sprang rackan,
Hvalpen flög långs strandens stenar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu elfstrandens ädling?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom du flicka ned i båten,
Stig uppå min farkost jungfru!
Vill jag sanningen då säga,
Tala verklig flärdlös sanning".
Anni fortfor oupphörligt,
Tennbriskfagra flickan fortfor:
"Stormen på din båt må komma,
Vårens ilar på ditt fartyg;
Upp och ned jag vänder båten,
Låter så på böljan vräkas,
Om jag sanningen ej hörer,
Hvart du Wäinämöinen färdas.
Säg då en gång verklig sanning,
Låt mig höra mer ej lögner."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Också vill jag tala sanning,
Litet gäckades jag endast:
Jag har farit för att fria,
Ville se hårfagra jungfrun,
Långt i Pohjas mörka trakter,
I det hemska Sariola,
I den by, der männer dräpas,
Många tappra karlar dränkas".
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig, sveklös sanning,
Lemnade sitt byke obykt,
Kläderna otvagna blefvo.
Lade kläderna i ordning,
Bar tillsammans sina kjortlar,
Sprang så hem förutan dröjsmål,
Ilade åstad på gården,
Steg från gården in i stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Du min bror, smed Ilmarinen!
Du min moders son, min frände!
Smid du mig en liten sköttel,
Smid mig några granna ringar,
Tvenne, trenne par örhängen,
Fem, sex kedjor till min gördel,
Och jag säger sanna saker,
Talar verklig sanning för dig:
Långa sommarn skor du hästen,
Smider hofjern hela vintern,
Ämnar dig på färd att fria,
Vill begifva dig till Pohja;
Men en mera slug nu tager,
Förekommer dig och bortför
Den med hundra marker lösta,
Den med tusende betalta,
Den du lockat i två vintrar,
Friat till i trenne somrar.
Nu som bäst far Wäinämöinen,
Färdas på det blåa hafvet,
I sitt fartygs gyllne bakstam,
Stödd mot rodrets krökta ända,
Far till Pohjas mörka trakter,
Till det hemska Sariola."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdeliga hamrarn,
Hammarn slintade ur näfven,
Hastigt föll ur handen tången,
Yttrade ett ord och sade:
"Anni, du min lilla syster!
Smida vill jag dig en sköttel,
Smida åt dig granna ringar,
Tvenne, trenne par örhängen,
Fem, sex kedjor till din gördel!
Omärkt elda nu till badet,
Skynda på, att ugnen kolas,
Skaffa sedan lut en smula,
Laga litet slipprig asklut,
Hvarmed denna fink sig tvättar,
Denna snösparf ren sig tvager,
Från höstgamla smidjesotet,
Vintertjocka hammarslagget."
Det var nu ö-jungfrun Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Fick badstugan omärkt uppvärmd,
Skyndsamt fick hon ugnen kolad,
Med finhuggna aspvedsklabbar,
Med småklufna, korta spjelkar.
Hemtade från källan vatten, Från den vasslesöta källan,
Bröt en qvast från unga skogen,
Liten kärleks-qvast från lunden,
Gjorde sedan lut af surmjölk,
Lagade af benmärg såpa,
Såpa som var lätt att lödras,
Kunde skölja mannens hufvud.