Men sjelf smeden Ilmarinen
Skyndsamt gick uti sin smidja,
Smidde snart hvad jungfrun önskat,
Färdiggjorde gördel-krokar,
Till dess badstugan man uppvärmt,
Badet hunnit blifva färdigt.
Badade tillräckligt sedan,
Hällde vatten på sig, rentes
Från höstgamla smidjesotet,
Vinterstjocka hammarslagget,
Tog till orda nu och sade:
"Anni du min lilla syster!
Sök upp fina linne-skjortan
För min kropp från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hemta ett par snäfva byxor
Sen för mina torra vådor,
För de väl tvålfria benen;
Tag min blåa klädning sedan
Öfver fina linneskjortan,
Derpå min kaftan af kläde,
Ofvanpå den blåa kolten;
Tag ännu mitt lena bälte,
Till att gjorda om kaftanen,
Hemta ytterst sammets-mössan,
Den hvars höjd i molnen susar,
Som igenom skogen skymtar,
Sök den för mitt torra hufvud."
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdeliga hamrarn,
Tog af gull, hvad mössan rymde,
Tog hattkupan full af silfver;
Stack sin fåle nu i redet,
Den eldröda mellan stängren,
Satte sjelf sig in i slädan,
Fogade sig inom korgen,
Manade sin hingst att trafva,
Den ljusmahniga att skynda.
Fort sprang hingsten, väl led färden,
Slädan rördes, stranden fräste.
Med stort gny han så nu åker
Längs sandbankarne i hafvet,
Färdas nu vid Simo-sunden,
Högt på albevuxna höjder;
Och nu skaller gråa hunden,
Gårdens sloköra hörs gläffsa.
Pohja-gårdens värd då säger:
"Gå och se på gården dotter,
Hvad den gråa hunden skäller,
Gårdens sloköra så gläffsar".
Dottern svarade och sade:
"Ej jag hinner nu, min fader!
Stor är stenen, som jag maler,
Stenen stor, men fint är mjölet,
Sjelfva målarinnan orklös."
Åter sade Pohja-värden:
"Gå då, hustru, du på gården,
Se hvad gråa hunden skäller,
Gårdens sloköra nu gläffsar".
Svarade och sade hustrun:
Gerna skulle jag ej hinna;
Tjockt är brödet, som jag bakar,
Brödet tjockt, men fint ar mjölet,
Sjelfva bakarinnan orklös".
Men nu sade Pohja värden:
"Aldrig har en qvinna ledigt,
Och en flicka hinner aldrig,
Om hon än på sängen låge;
Gå du son och se derföre".