Sonen svarade och sade:
"Gå du sjelf och se, min fader!
Ty ändock jag föga hinner;
Stor vedtrafve skall jag hugga,
Stor vedtrafve, fina klabbar,
Sjelf är huggarn svag och orklös".
Ännu skällde gråa hunden,
Och ullsvansen gnällde flitigt,
Holmgårds-vakten hördes klaga,
Sittande på åkerrenen,
Svängande sin svans mot jorden.
Sade så nu Pohja-värden:
"Fåfängt ej vår gråhund skäller,
Gårdens sloköra ej drömmer,
Orsakslöst han gnäller icke,
Morrar ej mot skogens furur."
Gick nu sjelf att se på gården,
Kom på sista åkertäppan,
Vid gårdstågets andra ända.
Såg med ögonen åt sydvest,
Vände hufvudet mot solen;
Såg nu saken ganska tydlig,
Hvarför gråa hunden skällde,
Klagade den ädle hunden,
Hvarför svarta svansen svängdes;
Med en målad släda kör man,
Far om Simoholmen landvärts,
Seglar med ett väldigt fartyg,
Sjövarts, utom Lempiviken.
Men nu sjelfva Pohja-värden
Snart i stugan sig begifver,
Stiger i de täckta husen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Fremmande nu till oss nalkas,
Komma på det blåa hafvet".
Pohja-dottera, Pohja-hustrun
Skyndade nu ut på gården;
Skådade åt stora fjärden,
Vände hufvudet åt solen,
Sade Pohja-gårds värdinnan:
"Fremmande, som der nu färdas,
Äro friare i antåg,
Hvilken vill du ta, min dotter,
Den som der i slädan åker,
Ilar fram med målad släda,
Far om Simoholmen landvärts,
Han är Ilmarinen, smeden,
Den evärdeliga hamrarn;
Medför guld, hvad mössan rymmer,
Har hattkupan full af silfver.
Den der stora båten styrer,
Seglar på det röda skeppet,
Sjövarts utom Lempiviken,
Är den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn;
Medför penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg.
Må du taga den, min dotter,
Som för penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg;
Mera rådfull är den gamle,
Om mer rask den unge synes."
Jungfrun sjelf ett ord nu sade:
"Moder kära, du som bar mig,
Du min fostrarinna, moder!
Ej ännu till denna dagen
Har för penningar man sålt oss;
Utan penningar vi lemnats
Åt de männer, som begärt oss,
Karlar, hvilka till oss friat
Den jag ville ta, min moder,
Den, af hvilken sampo smiddes,
Hamrades det granna locket."
Nu den gamle Wäinämöinen
Hade förr på stället hunnit;
Tränger skyndsamt in i stugan,
Hastar under många taken,
Tog till orda, så han talte
I dörrsmugan, under sparren,
Der man kittlarne betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarne från handen löser.
Der han talte nu och sade,
Yttrade sig såsom följer:
"Finnes här för mig en jungfru,
En som blir min lifstids maka,
Lefver, hönan lik, vid sidan;
Hvilken för mig bädden lagar,
Ordnar vackert hufvudkudden"?
Nu den sköna Pohja-dottern,
Känd till lands, på sjön den bästa,
Skyndade sig sjelf att svara:
"Föga prisar jag en sjöman,
Föga ock en åldrig gubbe;
Stormen för på sjön förståndet,
Vårens ilar skada hjernan,
Till förtret man tar en gammal,
Till besvär en åldrig make.
Ingen jungfru här nu finnes,
Som för alltid blir din make,
Bor som hönan vid din sida,
Hvilken för dig bädden ordnar,
Ställer vackert hufvudkudden."
En Finsk Runas öde.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.