(Ur ett bref till Fabian Collan.)

— — I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka, att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt. Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan, såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka dessutom versen "kahen rakkahan välillä", utan tvifvel bör heta kahen kaunihin välillä; ty den äldre finska folkpoesien talar ej gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången 32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare, och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela sången:

Ej jag öfverger min älskling.

Stora löften gaf mig presten,
Prestfrun lofvade än mera:
Ett år smör till hvarje måltid
Och färsk fisk för andra året;
Lofvade en vacker klädning
Och de bästa linneskjortor,
Om jag lemnade min älskling,
Skilde mig ifrån den hulde,
Att jag alldrig ville höra,
Någonsin ej skåda honom.
Men jag lemnar ej min älskling,
Öfvergifver ej den hulde;
Läckra rätterna jag lemnar,
Glömmer alla prestgårdsstekar,
Vill försaka granna kjortlar,
Och de bästa linneskjortor,
Förrän jag min älskling lemnar,
Skiljer mig ifrån den hulde,
Som jag späkt åt mig om sommarn,
Som jag böjt åt mig om vintern.

Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan, tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i öfversättning:

Fjerran borta är min älskling.

Skäl att sjunga har jag icke,
Ännu mindre skäl att fröjdas,
Ty min älskling färdas borta,
Min förtrogne vän är fjerran,
Går på okänd stig den hulde,
På en annan ort den blonde.
Borta är min vän, långt borta,
I ett annat land mitt äpple,
Ynglingen med håret krusadt,
Lågväxt man med skor af läder.
Oss åtskilja tio byar,
Oss afsöndra hundra vägar;
Ej på en dag vinden hunne
Fram, en fogel ej på tvänne.
Dock, hur' också vinden hinner,
Huru luftens foglar flyga,
Jag ej känner vindens tanke,
Vindens tanke, fogelspråket;
Men om min förtrogne komme,
Han den förr bekante syntes,
På hans gång jag honom kände,
Märkte lätt på fotens svängning,
På det unga benets lyftning,
På den svarta strumpans skimring,
Uppå skon, som ledigt röres,
Uppå rockens fåll, som frasar.
Sprunge straxt en verst till mötes,
Flöge tvänne verst i blinken
För att rifva gärden lägre,
För att jemna vägens broar,
För att öppna gärdesleden,
Låta upp hvar grind som möter.
Snart hans hand jag sedan tryckte,
Låg der än en orm på handen;
Hastade att kyssa honom,
Sågs än vargblod på hans läppar;
Sloge armarna om halsen,
Om än döden sjelf der sutte;
Smöge mig intill hans sida,
Om än blod vid sidan flöte.

En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39 förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men återtager det snart och säger:

Liten fogel mäktar icke
Flyga långt utöfver hafvet. —
Ganska snart den lille tröttnar,
Lätt den svages kraft är uttömd.
O, att vinden dock förstode,
Vårens ilar kunde tala!
De förmådde bud framföra,
öfverbringa mången hellsning;
Föra budskap fram och åter,
Växla ord, om än så mycket,
Mellan oss, vi tvänne sköna,
Mellan tvänne ömma vänner.

Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre, än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej förut är tryckt. Den lyder: