Om min älskling nu sig tedde,
Viste sig den fordom sedde,
Straxt min hand jag honom räckte
Och hans mun med kyssar täckte,
Dock jag länge ren fått bida,
Länge mot min längtan strida;
Derför tiden ledsamt lider,
Trögt och långsamt dagen skrider.
Bittert är det, när jag vaknar
Och med smärta honom saknar,
Tom i luften armen sträcker
Och en skuggbild endast räcker.
När vi sen till arbets tåga,
Qvalen än mig lika plåga;
Bittrast dock de mig belasta
När till hvila andra hasta,
Och jag ensam på mitt läger
Ingen vid min sida äger,
Ingen hvilar uppå armen,
Tryckt intill den fulla barmen,
Och med mina lockar leker,
Veka lifvet sakta smeker.
Ack! hvi får jag än ej höra
Honom sig der borta röra,
Och utaf hans yxa slagen
Under fönstret hela dagen!
Kom då älskling, hvarför bida,
Till min bädd invid min sida!
Ohörd ock min sång ej ljuder,
Snart ditt varma blod dig bjuder,
Snart du till mitt sköte ilar;
När du då invid det hvilar,
Nära, nära då dig maka!
Tätt, min älskling, till din maka!
Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters Finnische Runen, 2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas endast särskilda delar af sången, — hela sången ingenstädes.
Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till, att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken dock icke så lätt igenfinnas der.
Finska Runor.
Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843 finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion, upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref och dagboksanteckningar.
Borgå Tidning 1838, n:o 58.
Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken, hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke, omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan. Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas, non fieri." — Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare händer.
Den moderlösa.
Icke vore jag nu heller
Mörkare än andra jungfrur,
Blekare än grannens flickor,
Men jag mörknade vid stockeld,
Röktes i nattläger-röken,
Bleknade vid kokelds-brasan.
Modren öfvergaf mig liten
I beskydd hos grannens qvinnor,
För att af grannhustrur badas,
Af granngummorna befallas.
Allt olyckliga jag känner:
Grannens ord och grannens sinne,
Grannens medlidsamma omvård,
Hur' i verlden väl man hålles,
Hur' hos fremmande man vaknar.
När en fremmande dig väcker,
Så den fremmande då säger:
"Upp med dig, du svarta sotklabb
Fort ur sängen, lata sjövrak!
Skynda, blås upp eld, torföra!
Antänd pärtan, Lempos ättling!"
Icke så ens egen moder;
Egna modren skulle säga:
"Stig nu upp, min lilla dotter!
Hoppa upp, min snälla dotter!
Blås upp eld, min gyllne börda!
Antänd pärtan, eget vaggbarn!"