Så forntidens qvinnor sjöngo,
Mången mor så hördes säga:
"Prisa hästen först i morgon,
Sen din son, när skägget vuxit,
Dottern uti mannens boning,
Och dig sjelf, då lifvet slutas!"
Ofta nog en osäll moder,
Den beklagansvärda modren,
Åt sitt barn får bröstet gifva,
Skyndsamt föra det i munnen,
Men förståndet ger hon icke,
Får ej mandom uti barnet —
Vettet blir ej vägdt med besman,
Ej med slef förståndet inöst.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.
Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!
Kanteletar II, 178.
Vyss, vyss, mitt barn, du arma,
Som i arma vaggan hvilar,
Af din arma moder vaggas
I en arm och usel koja!
Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni,
Vyss i bräders famn, du lilla,
Till en sofstad under torfvan,
Till en hvilobädd i mullen!
Der af Tuonis barn du vaggas,
Söfves ljuft af Manas flickor.
Bättre är dock Tuoni-bädden,
Vackrare är Manas vagga,
Tuonis qvinnor mera ömma,
Manas unga hustrur bättre,
Stor är Tuoni-gårdens stuga,
Manas boning vid och rymlig.
P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund, då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt sjukliga barn.
Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.
Kanteletar II, 55.