Tvenne vackra barn vi voro,
Tvenne dufvor här på holmen,
Tvenne svanor här på stranden,
Tvenne liknande hvarandra.
Arm vid arm vår väg vi gingo,
Hand i hand vår dag vi lefde,
Skyndade i kapp till rian,
Täflade att säden mala.
Tvenne vackra barn vi voro,
Såsom ett par unga dufvor:
Nu den ena hädan farit,
Sorgsen qvar den andra lemnats
För att gråta genom lifvet,
För att sörja alla tider.
Något hopp jag kunde hafva,
Att han skulle återkomma,
Om han tagit med sig vägkost,
Ätit någon afskedsmåltid,
Farit öfver vida hafven,
Hamnat bort i andra länder:
— Öfver hafven färdas mannen,
Men igenom torfvan icke.
P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.
Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.
Olika till mods.
Kanteletar I, 25.
Hur till mods är lyckans gunstling,
Hvad för tankar har den sälle? —
Så till mods är lyckans gunstling,
Sådana den sälles tankar,
Som om våren dagens gryning,
Som den blida morgonsolen.
Hur till mods är den betryckte,
Hvad för tankar har en is-and?
Så till mods är den betryckte,
Sådana en is-ands tankar,
Som en kolsvart natt om hösten,
Som den skumma vinterdagen;
Ännu mer mitt mod är kolsvart,
Dystrare än höstens skymning.
Kunde ej för skratts skall gråta.
Kanteletar II, 56.