Dog för mig min ädle brudgum,
Störtade min vackre fästman:
Gerna honom jag begråtit,
Gråtit genom hela lifvet,
Allraminst min halfva lifstid,
Men ett år ens ej jag kunde.
Fadren bjöd mig honom taga,
Modren önskade hans bane,
Brodren att han bortkörd blifvit,
Systern att jag klöst hans ögon.
Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.
En flickas qvarnsång.
Kanteletar II, 133.
Mala, mala qvarnsten lilla,
Slamra, slamra, vackra klippa,
Rör dig snällt, du sandstensskifva,
När min tur det är att mala!
Rörs, fast fingret ej dig rörde,
Ej en hand på vefven fördes,
Ej en arm uppå dig drefve,
Fast ock tummen blef i hvila!
Hvarför qvider lilla stenen,
Hvarför klagar du, min klippa,
Vid mitt bröst, den unga flickans,
Vid min hand, den sköna jungfruns?
Månne derföre du qvider,
Månn' jag derför hör dig klaga,
Att för svagt jag på dig drifver,
Att jag malar alltför sakta?
Upphör goda sten att qvida,
Lemna lilla berg din klagan!
Ej till denna sten man hemtar
Ens från Åbo någon flicka,
Finner ej i hela Tyskland,
Ej i vida Ryssland träffar,
Väljer ej från hemlandsbyggder, Städslar ej på kyrkobacken
En som bättre skulle mala,
Svängde om dig mera hurtigt.
Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.
Hvad bekymrar mig förtalet.
Kanteletar II, 98.