Om jag är af ringa värde,
Nämnes dålig framför andra,
Ännu sämre sägs jag vara,
Ännu mera dålig nämnes;
Hvarje käft mig vill förtala,
Hvart ett öga på mig rigtas,
Alla öron på mig lyssna.
Men hvad bryr en hurtig flicka,
Hvad kan stolta mön väl ängsla, Hvad skall jag af sqvallret
störas,
Hvad förtalet mig bekymra!
Redan van är jag vid tadel,
Gammalt mål för byasqvallret,
Länge nog af ondskan pröfvad,
Ställd inunder onda rykten.
När jag märker mig förtalas,
Hör mig öfvermåttan klandras,
Då jag står blott mera upprätt,
Desto högre bär mitt hufvud,
Går som unga hingsten modig,
Rörs som fålen lätt på foten.
Hörde jag mig engång prisas,
Helst en enda gång berömmas,
Lägre då jag bar mitt hufvud,
Sänkte ögonen till marken.
Klaus Kurck och liten Elin.
Suomi 1842, hft 6.
(Örversättning ifrån Finskan.)
Unga jungfrun, liten Elin,
Gick till visthuset på backen,
Bar en kopparvacka hos sig,
Och i vackan kopparnyckel:
5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"
"Hvarpå vill du känna honom". —
"Lätt på gången känns den store,
På fotslängningen den stolte".
"Finns då inga andra stolta,
10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" —