1. a — e (hårdt) — u 2. a — e (hårdt) — o 3. ä — i (vekt) — y 4. ä — e (vekt) — ö i /\ Genom följande fyra trianglar //\\ kan denna utveckling måhända // \\ åskådligare framställas. Först e// \\ utbildade sig vokalerna o, hårdt i //\ \\ och u. Derpå uppkom ännu med /䯯\ö¯¯¯¯y\ a till utgångspunkt ett mellanljud / \ \ (hårdt e) emellan a och i, samt ett a¯¯¯¯¯¯¯o¯¯¯¯¯¯u annat deremot svarande (o) emellan a och u, Vidare uppstod ett nytt mellanljud (ä) emellan a och e, men ett sådant, som i stället för att sämjas ihop med de redan färdiga vokalerne, och derigenom sluta vokalbildningen, upphäfde sig till utgångspunkt för tvänne nya vokalserier (ä, i, y —- ä, e, ö) och föranledde derigenom uppkomsten af de så kallade veka vokalerne. Här är ej tillfälle till anställande jemförelne angående vokalbilduingen i andra språk, endast om lappskan må det nämnas, att ä der ej tillvällat, sig samma makt, som i finskan, utau sjelf fogat sig till de redan färdiga vokalerne.
[2] Redan förut (Mehiläinen 1837) hafva vi ansett de finska verberna modus indicativus böra för bättre redighets skull fördelas i tvänne, nämligen indicativus præsentis ocb indic. præteriti, hvilka hvardera akulle komma att i likhet med de öfriga modi hafva en ofulländad ocb en fulländad tid, då af det fordna indikativet præssens och perfectum akulle komma att tillhöra indicativus præsentia, men imperfectum och plusquamperfectum fördes på indic. præteriti. Då foröfrigt indicativus præteriti har sin betydelse i den förflutna tiden, d.ä. uttrycker, hvad då var ofulländadt eller fulländadt, så kunde den lämpligtvis för korthetens skull kallas modus præteritivus och i likhet dermed indicativus præsentis få beta modus præsentativus.
Det torde ej vara svårt att inse, det indicativus i sin förra rustning är något oredig, då dess första tid (præsens) ställer subjektet i den oförflutna (närvarande eller tillstundande) tiden, men den andra tidsformen (imperfectum) flyttar det tillbaka i det förflutna, perfectum åter försitter det i den oforflutna och plusquamperfectum i den förflutna tiden, hvarföre dess fördelning i tvänne modi synes vara fullt rättfärdigad åtminstone för finska grammatiken.
[3] Har hos olika författare kallats; subjunctivus, subjunctivus præsens, potentialis, permissivus, concessivus, conjunctivus l. optativus præsens o.s.v. Fr. Diez i sin Grammatik d. romanischen Sprachen, 3 Theil (Bonn 1844) s. 191, benämner den dubitativus, sägande. "Der dubitative, ein unentschiedenes Urtheil aussprechende Conjunctiv ist besonders im Südwesten einheimisch", hvarpå han bland annat anför följande exempel på dess tillvaro i spanska språket: tendria mi amigo hasta veinte años (mochte wohl zwanzig Jahre alt sein).
Benämningen indefinitus torde visst vara lämpligare, in tillochmed concessivus, såtida med denna modus alltid uttryckes mer en ovisshet eller obestämdhet, än ett medgifvande t.ex. ei minusta olle'kana orjaksi anoppelahan (icke torde jag ens duga till en träl i svärmorshemmet), en tohi tupahan mennä: tuvassa toruttanehen (törs ej träda ini stugan: uti stugan torde bannas).
[4] Synonymer: subjunctivus, subjunctivus imperfectum, optativus, conjunctivus l. optativus imperfectum, conjunctivus præteritum, conjunctivus præsens o.s.v. Benämningen modus conditionalis anträffas i sanscrit (se: Fr. Bopps vergleich. Grammatik, 5 Abtheilung, Berlin 1849, s. 1005), och passar otvifvelaktigt bättre, än både conjunctivus, subjunctivus och i synnerhet optativus, att uttrycka begreppet af denna modus. Väl är det sannt, att äfven optativa sattser dermed emellanåt uttalas, men dervid underförstås då någon annan satts, och i alla fall användes conditionalis då i en bi-betydelse. Säger man t.ex. menisit matkaasi! (måtte du gå dina färde!) eller: voi, jos kävisit meilläkin! (o, måtte du besöka äfven oss!), så underförstås orden: se olisi hyvä (det vore väl) eller något dylikt. Den fordna benämningen: imperfectum conjunctivi är bestämdt oriktig; ty alldrig afses med conditionalis en påstående handling i förfluten tid, som dock är imperfecti hufvudsak.
[5] Benämningen rogativus synes vara bättre än optativus, dels derföre, att optativa sattser uttryckas äfven med conditionalis, dels för det, att det väsendtliga begreppet af denna modus afser en begäran, ej blott och bart en önskan.