Samma är fallet med partikeln -sai, hvilket ofta vidfogas illat. utan att särdeles förändra betydelsen, och troligen är beslägtadt med finskans saakka.
Pronominal-suffixerne hafva för det mesta försvunnit firån tschudiskan, om de ens någonsin tillfunnits der i hela den rikedom, som de i finskan och lappskan hafva. De förekomma dock ofta vidhängda personspronominer, och i några ord, som öfvergått till betydelse af partiklar, t.ex. itsese, sin egen, meilamoi, hos oss, teiletei, åt eder, etelese, framåt, kohthase, till sitt ställe, uuthese, på nytt o.s.v. Emedan äfven estniskan på samma sätt saknar pronominal-suffixerna, så kan det blifva tutal om den saken, huruvida de ens förefunnits i etsniskan och tschudiskan annorlunda, än såsom de der ännu förekomma.
Till slut må anmärkas, att diminutiv-former på -ut (-yt) och -ne äro mycket i bruk af substantiver, liksom af adjektiver de på -tab, t.ex. ongut (krok), humbrut (mortel), vemblut (stråke) pyvhut (hjerpe), mesyt (honing), kastkut (dagg), sydaimut (hjerta), kadakut (enbuske), pölusut (dyna), pääskuihut (svala), genit. onguden, humbruden, embluden o.s.v. Likaså: kylakoine (by), norikaine (yngling), uhmuine (säckpipa), täpäine (propp, kork), naisukaine (qvinna), sarikoine (holme), ringeine (ring), ehtkome (afton), korsikoine (pärtkorg), hangoine (gaffel), lehtane (löf), lutakaine (vägglus), lötsakoine (groda), lassitsaine (hermelin), sagedaine (tjock), pimedatab (mörkaktig), vilutab (kylig), muigtatab (syrlig), sinetab l. sinestab (blå-aktig), galhetab (något dyr) o.s.v. Ofta vidfogas äfven orden rukaine, kulu, kuluine i sådan afsigt, t.ex. uk-rukaine (stackars gubbe), pä-rukaine (st. hufvud), kodi-kuluine (det dåliga hemmet), sydain-kulu (det stackars hjertat), aig-kulu (ussla tiden).
Refesenser:
[1] I finskan har man indelat vokalerne i
majores: a, o, u; minores: ä, ö, y; mediæ: e, i.
Denna indelning synes dock mera afse de i skrift brukliga vokaltecknen eller bokstäfverna, än de i det muntliga språket hörbara skilda vokalljud, hvilka afskilja sig I följande tvänne vokalserier:
hårda: a — è — ì — u — o veka: a — é — í — y — ö
Några så kallade medelvokaler förekomma ej i det muntliga språket, utan äro e och i antingen hårda eller veka, och det såväl i stammen som i ändelserna. Hårdt är e t.ex. i kelta, gul, tuolle, åt den der, vekt i keltä af hvem, työlle, åt arbetet, och likaså i hårdt i silta, bro, polvi, knä, vekt i siltä, af den, pilvi, moln. Men då denna skilnad emellan de hårda och veka e och i ej är af någon särdeles betydenhet, så skulle det visst ej medföra någon nytta, att i vanlig skrift hafva särskilda tecken derföre.
Hvad föröfrigt det finska språkets vokalsystem angår, så torde det efterhand genom foljande fyra serier hafva utbildat sig till sin närvarande fullkomlighet: