— Skulle ni kunna vara min vän — ingenting annat?
Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes mjuka arm intill sig och svarade dämpadt:
— Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller.
— Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset.
— Nej — nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för er, när ni själf vill lyssna. — Grefvinnan skall akta sig här, tillade han med förändrad röst, det steget är förrädiskt.
Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken, när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat brusa, som skakar ut i rymden tusen hvarför? likt vinddrifna blad.
De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i konturerna.
Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig bort. Själf var han mycket road.
— Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben. Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver — ljusen nedbrunna ända i pipan.
— Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid skogsranden, tätt vid Lögens strand.