Gunvor följde riktningen af hans hand.
— Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte vara bra vackert.
— Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en styfvare middag, Eric, så komma vi.
— Med nöje. Bestäm en dag.
— Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt.
Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: — Det har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från Bragehall.
Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga, gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till något helt, men rika på intresse också i sin stympade form.
— Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i lifvet.
— Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå.
— Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och ljust och tryggt.