— Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland.
— Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta och fantisera.
— Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned, eljest kan tjänstfolket undra.
Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast.
Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint, men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko, en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar; de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och där solen ej förbrände.
Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs. Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken.
En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt hastigt till kusken:
— Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet.
Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet riktad på annat.
Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo närmare.