— Nej.
— Jo, mamma, jag är så törstig.
— Du kan få vatten i en stuga.
— Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det lofvade han i förgår.
Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade hon bevekande Gunvors hand och bad:
— Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. — Hon hoppade högt från sätet vid tanken på detta nöje.
— Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när pappa är med.
Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt öde ytterst bedröfligt.
Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken: — Hästarna ä’ nok varma och skulle ha godt af en rast, di me’.
Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande, dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och visste, att den skulle få makt öfver henne.