— Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken.
De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser.
— Hvarför går du på tå, Hillevi?
— Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom.
— Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes röda, ifriga mun.
— Mamma, mamma! — den lilla tryckte hårdt moderns hand. — Det prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? — Hon blundade och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt.
— Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!
Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan, som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en kärlek, som blir till allmakt.
Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne, och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej motstå.
— Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt.