— Jag är trött, spring före, du!
Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar, det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen, medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han stod tätt framför henne, lät hon den falla.
Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han ställde ned Hillevi och sade muntert:
— Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat — så länge, tycker jag.
— Inte har jag lofvat att komma?
— Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt välkommen med ord. Ni känner det?
Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade:
— Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla.
— Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna, skall försmå min gästfrihet.
— Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?