— Skall bli, min lilla nåd. — Han smekte barnets kinder. — Törs du springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla emot dig.
— Hvem är Nilla då?
— En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.
— Då törs jag springa.
Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes axlar.
— Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det?
— Ja, på de senare åren.
— Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för alla dylika partier.
— Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta, i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig, eller kanske valde jag själf — så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på Bragehall.
— Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner.