— Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra?
— Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och rymden att vara vidd för fåglarnas flykt.
— Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför er park, grefve Gyldenlo, och — ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att inte hitta ordentligt ut igen.
— Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt — de småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande, känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje besökande, än bara ett lillfinger och än — hjärtat helt och hållet. Det låter grymt, men jag håller af trollfar ändå — fuskar dessutom litet i hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit?
— Det har jag ju sagt.
— Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar.
— Trollåt borde ingen lyssna på.
— Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till fest därinne. — Han sprang uppför den låga stentrappan och stod höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.
Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut med händerna och ropade:
— Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än.