— Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den?
— Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här komma väl flera gäster.
Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg henne djupt in i ögonen, sade han:
— Ja visst — bland andra Märta Edelcrona!
— Hvarför nämner ni just henne?
— För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för något annat! — Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. — Känner ni inte, hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. — De gå redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka. — Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt?
Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det, som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter.
Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet.
— Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte gå, inte tro, att du måste det.
— Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! — Hon reste sig och gick stilla mot dörren. — Hillevi, mitt barn, väntar på mig.