— Du käraste! — Han slog an ett ackord. — Låt dina ögon slippa se sig trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft under vingarna. — Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i strängarna och kom till henne. — Gunvor, du tror, att plikten skall kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom — kom åter, när det blir din första plikt.
Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös snyftning. — O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om jag mist både hem och härd. — Hon höjde hastigt hufvudet och såg på honom med en flammande blick:
— Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna, men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig, kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är. Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred?
Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes vakna till verkligheten, när hon slutat.
— Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor, för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt.
Hon ryckte till.
— Det smekordet fick också Amelie?
— Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod från kärlekens offerfester.
— Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. En och ingen, ingen mer, skulle jag älska.
— Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit af dem och så — lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda, fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit den enda rosen, Gunvor.