Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar, hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon:
— Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg.
Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot hans.
Det bultade på dörren.
— Mamma, mamma, jag vill gå hem.
— Hillevi!
Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka.
— Hvad gör ni?
Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och sade: — Vi se in i solen!
— Får jag det med!