— Du är för liten än.
— Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson tänker, kanske att — trollen tagit oss. — Hon log halft vemodigt mot Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem, skrattade han i mjugg och mumlade:
— Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i’t många gånger.
NIONDE KAPITLET.
Spöksynen.
— Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när folket hurrar för den nyresta majstången.
Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning med ett bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka figur. Hon såg ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina, något bleka ansiktet, och munnen log inåtvändt med ett mjukt, drömmande behag.
Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om jaktmarkers utbredning. Han såg upp.
— Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och gemål. — Han sträckte ut handen mot henne.
— Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om hans invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes kinder.
— Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan. — Han skrattade rått.