— Jag går i förväg, efter du ej vill komma.
— Du gör så fan heller. — Han reste sig tungt, kom fram och lade armen om hennes lif. — En hustru ska’ lyda, och jag måtte väl vara herre i mitt hus.
— Men inte öfver mig.
Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig och kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon slet sig lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod började koka.
— Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du dig för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes arm och det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa ögonen.
— Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt.
— Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag dig, så du minnes det.
Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade blifvit alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af sinnesrörelse, när hon sade:
— Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst eller en hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu mig gå mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina smekningar plåga mig. Det var länge sedan du var något annat för mig än mitt barns far.
Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma ord, utan stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och inväntade honom. Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket, inhugget öfver porten. Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt sig in i, att det också måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet!» Men nu, denna vår, då hon ändtligen börjat sitt eget lif, då hon lärt att hoppas och i tysthet drömma om befrielse från det äktenskap hon blindt gått in i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade något att lära henne.