Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning. Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt, ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa.
Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar.
Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände. Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag, inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger. Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med.
Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig, oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta’ me’ onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja.
Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf traktera den.
— Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck, hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin burleska munterhet, tycker du inte?
— Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att kurtisera bondflickorna.
— Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i societeten, att herrarna — hur skall jag kalla det? — se sig litet omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets.
— Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå de inte, att smickret bara är tomma fraser.
Märta skrattade öfverlägset.