— Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère.
— Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han menade allvar med henne?
— En grefve, söta vän!
— Men, lilla Gunvor, det vet du väl. Nu kommer för resten grefven hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med Eric.
— Du håller af honom än?
Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst framställde sin fråga.
— Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar in på oss.
— Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med?
— Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig?