— Då ska’ vi vänta, knotade Haqvin.
— Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det är en alldeles härlig takt!
Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen, hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu, när hon visste, hvad kärlek var.
När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen.
— Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när jag går därute på de sommarljusa stigarna?
Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm.
— Du skall ju dansa hela natten.
— Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen?
— Nej — och ja. Kan du dansa bort allvaret?
— Hvilket allvar?